Prospektiv observationsstudie av termablate endometrial ablationssystem som en poliklinisk procedur (2023)

Andra generationens endometrieablation har visat sig vara säker för behandling av onormal livmoderblödning, hos premenopausala kvinnor som har fullbordat barnafödande, i kirurgiska centra för korta vistelser och på läkarmottagningar. Det finns dock ingen standard för anestesi, och praxis varierar beroende på läkares eller patientens preferenser och sjukhusets policy och miljö.

Syftet med denna studie var att utvärdera om lokalbedövning, i kombination med allmänbedövning, påverkar postoperativ smärta och associerad narkotikaanvändning efter endometrieablation.

Detta var en enda-center singelblind randomiserad kontrollerad studie utförd på ett akademiskt anknutet samhällssjukhus. Totalt 84 engelsktalande premenopausala kvinnor, i åldern 30 till 55 år, som genomgick poliklinisk endometrieablation för benign sjukdom randomiserades till att få standardiserad paracervikal injektion av 20 ml 0,25 % bupivakain (behandlingsgrupp) eller 20 ml normal koksaltlösning (kontroll). grupp) efter avslutad ablation. Studien utformades för att testa en 40 % 1-timmes genomsnittlig visuell analog skala (VAS) smärtpoängskillnad med en genomsnittlig standardavvikelse på 75 % av båda gruppernas genomsnittliga VAS-poäng, med hjälp av ett 2-tailed test, ett typ I-fel på 5 % och en statistisk styrka på 80 %. Ett urval av 36 patienter per studiegrupp krävdes. Om man antar en utslitningsgrad på 15 %, inkluderade studien 42 patienter per studiearm randomiserade i block om 2 (totalt 84). Tvåsidiga korstabeller med Fishers exakta signifikansvärden där så är lämpligt och Studentttester användes för att jämföra patientegenskaper. Bakåt stegvisa regressioner utfördes för att kontrollera för förvirring.

Mellan april 2016 och februari 2017 screenades totalt 108 kvinnor som var schemalagda för endometrieablation (avslag, n=21; ej kvalificerade, n=3) för att fastställa om det fanns meningsfulla skillnader i postoperativa VAS-smärtpoäng och postoperativ narkotikaanvändning. Av de 84 randomiserade kvinnorna exkluderades 2 kvinnor som inte var åldersberättigade. Intent-to-treat-analyser inkluderade 1 felaktig randomisering (där vårdgivaren medvetet bestämde sig för att ge analgesi oavsett protokoll, varefter leverantören uteslöts från ytterligare studiedeltagande) och 3 kvinnor som inte hade någon ablation på grund av operativa svårigheter. Tre förlorades till andradagsuppföljning. Behandlingsgruppspatienter (n=41) upplevde 1,3 poäng lägre 1-timmes postoperativa VAS-smärtpoäng än kontrollgruppen (n=41,P= 0,02). Skillnaden minskade med 4 timmar (P= .31) och var försumbar med 8 timmar (P= 0,62). Patienter i behandlingsgruppen använde 3,6 mindre morfinekvivalenter av postoperativ smärtmedicin (P= 0,05). Regressionsanalyser kontrollerade för confounding minskade 1-timmes postoperativ behandlingsgruppssmärtskillnad till 0,8 (konfidensintervall [CI], -0,6 till 0,1) men ökade något de genomsnittliga postoperativa morfinekvivalenterna till 3,7 (CI, -6,8 till -0,7).

Denna randomiserade kontrollerade studie fann att lokalbedövningsmedel med låg risk för komplikationer, som används i samband med generell anestesi, minskade postoperativ smärta efter 1 timme och signifikant minskad postoperativ narkotikaanvändning efter endometrieablation. Ytterligare forskning behövs för att avgöra om studieresultaten är generaliserbara och om efter proceduren är den bästa tiden för att administrera det paracervikala blocket för att minska smärta i endometrieablation.

Citatutdrag:

Systemets utformning tillåter också att längden på det ljudande hålrummet kan vara upp till 12 cm. Flera enarmade observationsstudier [66–69] finns tillgängliga och en RCT har publicerats som jämför Thermablate med NovaSure bipolära RF-system [70]. De rapporterade 12-månaders amenorréfrekvenserna har varierat mycket från 69 % [70] till 80,6 % [69] beroende på studiedesign och uppföljningens varaktighet; Nöjdhetsgraden är i allmänhet hög och biverkningar sällsynta.

För att bedöma effekten av ketoprofen vs intravaginal misoprostol för smärtlindring under poliklinisk hysteroskopi.

Prospektiv, randomiserad, enkelblind, placebokontrollerad klinisk prövning (Canadian Task Force-klassificering I).

Tertiär vårdcentral.

Etthundrafemtio kvinnor remitterade till hysteroskopi mellan januari och oktober 2013.

Kvinnor randomiserades till att få vaginal misoprostol, 400 μg, med 100 ml 5 % intravenöst glukos (misoprostolarm); intravenöst ketoprofen, 50 mg/ml, i 100 ml 5 % glukos med intravaginal placebo (ketoprofenarm); eller vaginala placebotabletter, 100 ml 5 % intravenös glukos (placeboarm) före hysteroskopi i öppenvård.

En visuell analog skala (VAS) användes för 1-dimensionell smärtbedömning. Patienterna ombads att markera en VAS-poäng före, under och 5 och 15 minuter efter proceduren. Median VAS-poäng under och direkt efter den anestesifria hysteroskopin var signifikant lägre i misoprostolgruppen än i ketoprofen- (p=.02) eller placebo- (p=.006)-grupperna. Det fanns inga statistiska skillnader mellan de tre armarna i median VAS-poäng bedömd 15 minuter efter proceduren (p=0,16). Det fanns inga skillnader i procedurtid mellan grupperna (p=0,16).

Vid administrering 4 timmar före ingreppet verkar 400 μg vaginal misoprostol minska smärtan under och omedelbart efter hysteroskopi. Effekten beror inte på patientens ålder, hormonstatus, paritet eller typ av poliklinisk hysteroskopi (operativ eller diagnostisk).

Citatutdrag:

Endometrieablation har traditionellt utförts som ett dagligt ingrepp under generell anestesi. Med moderna apparater, som har kortare behandlingstider, har det blivit säkert och väl accepterat att utföra ingreppet under lokalbedövning [13–19]. Möjligheten att utföra termisk endometrieablation med lokalbedövning ökar möjligheten att flytta proceduren till öppenvårdsmiljön och därmed minska mängden och kostnaden för sjukhusresurser som används.

Att utvärdera kostnadsskillnaden mellan en termisk ablation av endometrie i dag som utförs under narkos och en poliklinisk endometrieablation med lokalbedövning.

Beräkningar med verklig rapporterad resursanvändning i 20 dagingrepp och 16 polikliniska förfaranden.

Kostnaderna var 1 865 euro för dagvårdsingrepp mot 1 065 euro för öppenvård.

Kostnaden för termisk ablation av endometrie kan minimeras avsevärt genom att ta bort proceduren från teatern och utföra den under lokalbedövning istället för narkos. Denna inställning gör endometrial termisk ablation kostnadseffektiv.

Citatutdrag:

Detta inkluderade fem observationsstudier som utvärderade genomförbarheten av poliklinisk endometrieablation snarare än jämförelse av analgetika [6,33-36]. Olika ablativa enheter som användes var: HydroThermAblator [6], Thermablate EA system [36], Thermachoice III [33–35]. Den analgetiska regim som användes i de flesta studier var en kombination av orala/rektala NSAID och intracervikal/paracervikal lokalbedövning; med detaljerna som visas i Tabell S3.

Syftet var att utarbeta praktiska riktlinjer för endokrin behandling av transsexuella personer.

Denna evidensbaserade riktlinje har utvecklats med hjälp av systemet Grading of Recommendations, Assessment, Development, and Evaluation (GRADE) för att beskriva styrkan i rekommendationer och kvaliteten på bevisen, som var låg eller mycket låg.

Kommittéer och medlemmar i The Endocrine Society, European Society of Endocrinology, European Society for Pediatric Endocrinology, Lawson Wilkins Pediatric Endocrine Society och World Professional Association for Transgender Health kommenterade preliminära utkast till dessa riktlinjer.

Transsexuella personer som vill utveckla det önskade könets fysiska egenskaper kräver en säker, effektiv hormonbehandling som 1) undertrycker endogen hormonutsöndring som bestäms av personens genetiska/biologiska kön och 2) bibehåller könshormonnivåerna inom det normala intervallet för personens önskade kön. En mentalvårdspersonal (MHP) måste rekommendera endokrin behandling och delta i pågående vård under hela den endokrina övergången och beslutet om kirurgisk könsbyte. Endokrinologen måste bekräfta de diagnostiska kriterier som MHP använde för att göra dessa rekommendationer. Eftersom en diagnos av transsexualism hos ett prepubertalt barn inte kan ställas med säkerhet, rekommenderar vi inte endokrin behandling av prepubertala barn. Vi rekommenderar behandling av transsexuella ungdomar (Tanner stadium 2) genom att undertrycka puberteten med GnRH-analoger fram till 16 års ålder, varefter korskönshormoner kan ges. Vi föreslår att man undertrycker endogena könshormoner, upprätthåller fysiologiska nivåer av könsanpassade könshormoner och övervakar kända risker hos vuxna transsexuella personer.

Isolerad tillväxthormonbrist typ II (IGHD II) är en sällsynt genetisk splitsningssjukdom som kännetecknas av minskad utsöndring av tillväxthormon (GH) och kortväxthet. Det orsakas främst av autosomala dominant-negativa mutationer inom genen för tillväxthormon (GH-1) vilket resulterar i felplacering på mRNA-nivå och den efterföljande förlusten av exon 3, vilket producerar GH-isoformen på 17,5 kDa: ett mutant och inaktivt GH-protein som minskar stabiliteten och utsöndringen av 22-kDa GH-isoformen, den huvudsakliga biologiskt aktiva GH-form.

För närvarande behandlas patienter som lider av IGHD II med dagliga injektioner av rekombinant humant GH (rhGH) för att nå normal längd. Denna typ av ersättningsterapi, även om den är effektiv när det gäller tillväxt, förhindrar dock inte de toxiska effekterna av 17,5 kDa-mutanten på hypofysen, vilket så småningom kan leda till andra hormonella brister. Eftersom svårighetsgraden av sjukdomen omvänt korrelerar med förhållandet 17,5 kDa/22 kDa, förväntas en ökning av inkluderingen av exon 3 lindra sjukdomssymptomen.

Denna recension fokuserar på de senaste framstegen inom experimentella och terapeutiska strategier som är tillämpliga för att behandla IGHD II i kliniska och prekliniska sammanhang. Flera vägar för alternativ IGHD II-terapi kommer att diskuteras, inklusive användningen av små störande RNA (siRNA) och kort hårnåls-RNA (shRNA)-konstruktioner som specifikt riktar sig till de exon 3-borttagna transkripten samt tillämpningen av histondeacetylashämmare (HDACi) och antisense oligonukleotider (AON) för att förbättra full längdGH-1transkription, korrektGH-1exon 3 splitsning och manipulera GH-vägen.

Smärtbehandling är mycket viktigt i endodontisk praktik. Syftet med denna studie var att jämföra effekten på smärtlindring av on-demand jämfört med vanlig ordination av ibuprofen efter engångsrotbehandling i tänder med irreversibel pulpit.

Sextio underkäken och överkäken molar tänder med irreversibel pulpit utan spontan smärta hade engångsbesök rotbehandling. Efter denna behandling fördelades patienterna slumpmässigt till 2 grupper om 30 patienter vardera. Patienterna i grupp 1 fick en engångsdos på 400 mg ibuprofen och en räddningspåse med samma medicin att använda om de kände smärta och behövde ytterligare medicinering. Patienterna i grupp 2 fick samma medicinering som patienter i grupp 1 efter behandling, och de fick också ett recept för att använda 400 mg ibuprofen var 6:e ​​timme i minst 24 timmar. Patienterna ombads att bedöma sin smärta på en visuell analog skala i upp till 48 timmar efter behandlingen. Data analyserades med Mann-Whiney, chi-square, Fisher exact och McNemar-tester.

Två patienter uteslöts eftersom de inte returnerade sina smärtjournaler. Dataanalys av de återstående 58 patienterna visade ingen signifikant skillnad i smärta som kändes av patienterna i grupp 1 och 2 varken 24 eller 48 timmar efter behandling (P= .849 ochP= .732 respektive). Patienter i grupp 2 använde betydligt mer medicin jämfört med patienter i grupp 1 (P= 0,04).

Hos patienter som hade irreversibel pulpit utan måttlig till svår spontan smärta, hade regelbunden förskrivning av ibuprofen efter rotfyllning ingen signifikant effekt på smärtlindring jämfört med en on-demand-regim upp till 48 timmar efter behandling.

Syftet med denna studie var att bedöma inverkan av formningstekniken på incidens, intensitet, varaktighet och typ av postoperativ smärta (PP).

Rotkanalbehandlingar utfördes med roterande instrumentering (n=80) under ett enda besök, och data om förbehandlingsförhållanden samlades in. Patienterna fick ett frågeformulär för att registrera närvaron eller frånvaron av postendodontisk smärta, dess varaktighet och nivå av obehag. En matchande patient (samma förbehandlingsförhållanden men manuell instrumentering) valdes slumpmässigt från en pool (n=374) och tilldelas kontrollgruppen. Totalt 44 par patienter matchade helt och ingick i studien. Förekomsten (ja/nej) av PP bedömdes med chi-kvadrattest, intensitet (lindrig, måttlig, svår) med trendtester och varaktighet (dagar) med Mann-WhitneyUtester.

En signifikant större andel av patienterna i kontrollgruppen rapporterade smärta än patienterna i gruppen med roterande formning (sid<0,05). Smärtan var dock kortare (sid=0,008) i kontrollgruppen. Skillnader i nivå av obehag var inte statistiskt signifikanta.

Resultaten av denna prospektlevastudie tyder på att en högre förekomst av PP bör förväntas efter manuell rotkanalpreparering. Men ett andra stort fynd av studien är att när det finns närvarande förväntas PP efter en roterande kanalberedning hålla längre.

Det har skett en ökning av användningen av roterande tekniker bland tandläkare de senaste åren. Den föreliggande studien analyserar de skillnader i förekomst och egenskaper av postoperativ smärta som bör förväntas efter förberedelse av roterande kanal jämfört med traditionella manuella metoder som ännu inte rapporterats.